Ny bur
I slutet på förra sommaren tog jag över en chinchilla från en kompis, Stitch. Stitch hade då bott hos dom i 3 år, och var då 5. En dam som hade levt ensam sen hon var 1,5 då hennes andra två kompisar gått bort. Hos min kompis bodde hon i en liten undulatbur, fick buren rengjord när det var mer bajs än spån och var glad om hon fick mat och vatten en gång i veckan. Hon hade en liten hylla och ett litet hus, men det var allt. Familjen hade 2 hundar, varav den ena välte buren så fort han fick möjlighet, och försökte ta sig in till Stitch och jaga henne, han såg henne som ett byte. Dom sa till mig att inte sticka in händerna till henne, eftersom hon bet allt och alla. Jag började i början av sommaren muta henne med några russin, och prata lite lugnande med henne. Gav henne mat och vatten så ofta jag var där (kanske 3-4 gånger i veckan) och började efter ett tag att försöka ta ut henne ur buren. Märkte att hon blev lugnare om hon fick ligga innanför min tröja, och vi höll oss i ett rum där dom andra djuren inte kunde komma in. Efter ett par månader insåg familjen att hon kanske skulle ha det bättre hos mig, och hon flyttade in på prov eftersom jag egentligen är allergisk mot alla pälsdjur, urinen från gnagare och dessutom hyperallergisk mot hö. Väl hemma inredde jag buren med lite mer grejer och något mer stimulerande, övade mycket på att hon skulle bli trygg med mig, våga sitta i handen och sådär. Gav henne små russinbitar och cornflakes så snart hon kom fram till mig, och lärde henne till sist en slags inkallning. Efter ett par veckor när hon var lugn med mig i buren, satt fint i min hand och kom fram när jag lockade på henne, så testade jag att släppa ut henne i badrummet (som är det minsta rummet hemma). Även här fick vi öva på inkallning, att vara lugn när hon satt i min hand osv. När detta funkade öppnade jag upp till hela lägenheten och fortsatte samma störning där. Efter 4-5 månader med träning dagligen så kunde hon vara lös i hela lägenheten, tillsammans med mina hundar, och vara lugn och trygg ändå. Hon är nyfiken och framåt, full med energi, och otroligt sällskaplig. Favoriten är fortfarande att ligga jämte mig i soffan, i min tröja och bara mysa. Nu kommer hon fram så fort jag lockar på henne, sätter jag ner handen hoppar hon lugnt och fint upp och sitter där tills jag släpper ner henne igen. Det var i samband med det här, i november-december någon gång, som jag insåg att det funkade med allergin och bestämde att hon ska få bo hos mig livet ut. Då började vi bygga på en bur, som äntligen är klar. För 2 veckor sen fick hon flytta in i den. Behöver jag säga annat än att hon älskar den? Jämför man med hur hennes förra hur var, så är den här rena himmelriket! Ville bara dela med mig lite av Stitch historia och öde, och hennes fina bur som jag faktiskt är rätt stolt över :D
Va härligt att det funkar så bra, och att hon har det så bra hos dig! :D
Mvh,
Jossan Medarbetare på Svenska Hamsterföreningen.ifokus
Ja det är riktigt skönt! Blir lite skadeglad också då hon aldrig ens försökt bita mig, trots att jag varit "elak" och hållit fast henne när vi var hos veterinären och sådär. Medans dom som hade henne innan blev bitna hela tiden :P
Vilken underbar historia.
Så härligt att se när ordentligt människor tar över ett djur och verkligen ger dem det de förtjänar. En stor eloge till dej ska du ha för ditt otroliga tålamod och stora hjärta!
Hoppas ni får många lyckliga år med varandra.
Vad underbart att hon fick komma hem till dig! :)
Ha en trevlig dag!
#1, #3 och #4 tack så mycket för era fina ord! Ja det känns riktigt skönt att ha gjort lovet så mycket bättre för en annan levande varelse. Det är skönt att se att hon faktiskt blivit bättre och verkar trivas hos mig och med mig. Sen är det lite som jag skrev i #2, en viss skadeglädje att hon har blivit så bra hos mig, eftersom jag fortfarande är kompis med dom som hade henne innan, och kunna visa att hon faktiskt går att få tam och social, lätt att fånga när hon är lös och att hon har en stor och fin bur med rent och fint spån, plus mat och färskt vatten varje dag. Tycker att om man har ett djur, så får man se till att tillgodose deras behov eller inse att man kanske inte är rätt hem för det djuret. Men, en liten fundering.. Hon är ni 6 år och har alltså levt ensam i över 4 år. Är det stört omöjligt att få henne att acceptera en ny kompis? Dom ska ju trots allt inte vara.ensamma, så jag tycker det vore bra om hon kunde ha en kompis. Men samtidigt vill jag ju inte riskera att det blir bråk och att någon skadas/mår dåligt eller att dom inte går ihop, och att jag då står här med en till chinchilla som behöver någonstans att bo. Har bara plats för en bur här hemma. För visst kan det bo två i den buren jag har? Den är 110 x 60 cm nertill, och 130 cm hög.
Det är väldigt individuellt ifall det funkar med kompis eller inte.
Men enligt min egen erfarenhet så verkar de bli glada att få en kompis. Sålde en bebis till en 8-årig hane en gång, suttit ensam i hela sitt liv. De blev oskiljaktiga. Tyvärr dog den gamla killen ett år senare så den yngre fick flytta ihop med en ny kompis.
Jag brukar sälja mina chillor med möjlighet att lämna tillbaka ifall det inte funkar med kompis. Men då bör man ju bo inom rimligt avstånd från varandra för att det ska funka. Men då känner man sig lite tryggare och vågar testa iallafall.
Starta ny diskussion